När själva tiden flyter – vad är då människan?
Romanen RESAN TILL KYBELE skildrar en möjlig mänsklig framtid på Jorden, i vårt solsystem och så småningom även på planeter i andra stjärnsystem.
Tidigt i berättelsen sker en katastrof på Jorden och mänskligheten är mycket nära att dö ut. Tack vare några lyckosamma – helt slumpartade omständigheter – överlever invånarna på Månens baser katastrofen och kan därifrån kolonisera Mars och även andra månar i solsystemet – med det uttalade syftet att på så sätt säkra mänsklighetens överlevnad.
Efter att man lyckats åstadkomma flera tekniska genombrott, kan mänskligheten så äntligen göra resor till planeter i andra stjärnsystem och skapa kolonier även där. De relativistiska tidsfenomen som uppträder när man accelererar till höga hastigheter gör att människorna ombord på de interstellära rymdskeppen inte bara färdas långt i rummet, utan även långt fram i tiden. Romanen undersöker vad detta gör med oss som människor – när tiden flyter och människor rör sig olika snabbt mot framtiden. De enorma avstånden i rymden blir också till enorma avstånd i tiden.
Vad betyder det för vår uppfattning om vad det är att vara människa när hela mänskligheten inte har ett gemensamt nu?
Romanen KYBELE OCH MARS tar vid där Resan till Kybele slutar. Katastrofala händelser inträffar på Kybele när rörelser i planetens mantel skapar jättevulkaner som helt ändrar förutsättningarna för invånarna. På Mars leder skapandet av nya ekosystem till att kaskeloterna får en överraskande roll och människorna från M'aa börjar tvivla på att deras uppdrag kan genomföras. På Kybele får en ofärdig babyport ta på sig ansvaret att, trots bristande förmåga, vägleda de kvarvarande människorna.
De relativistiska tidsfenomen som uppträder när man accelererar till höga hastigheter gör att människorna ombord på de interstellära rymdskeppen inte bara färdas långt i rummet, utan även långt fram i tiden.
De relativistiska tidsfenomen som uppträder när man accelererar till höga hastigheter gör att människorna ombord på de interstellära rymdskeppen inte bara färdas långt i rummet, utan även långt fram i tiden.
Romanen DIASPORA på 9 planeter & 1 måne tar vid där Kyblele och Mars slutar. Människan är spridd i Galaxen – ibland på planeter så långt från närmaste granne att ljuset behöver tiotusentals år att gå fram och tillbaka mellan världarna – då blir konversationen haltande och känslan av isolering nästan total. Man vet om varandra – man vet att det finns människor på många världar – men det blir bara en abstrakt tanke och ingen tröst i en tröstlös vardag på de ogästvänliga världar som vill spotta ut de ovälkomna besökarna.
Romanen undersöker vad detta gör med oss som människor – när tiden flyter och människor rör sig olika snabbt mot framtiden. Vad betyder det för vår uppfattning om vad det är att vara människa när hela mänskligheten inte har ett gemensamt nu?
Romanen undersöker vad detta gör med oss som människor – när tiden flyter och människor rör sig olika snabbt mot framtiden. Vad betyder det för vår uppfattning om vad det är att vara människa när hela mänskligheten inte har ett gemensamt nu?
VÄRLDAR
av Maat Hu
publicerad i Resan till Kybele
Förenade genom eoner av tomhet
som separerar tider och rymder
– trots att tomhet inte kan existera
utan blott (är) en idé
från ett förr
som inte heller kan
existera.
Världar som oräkneliga sandkorn
på galaxhavets enorma
vidsträckta stränder
för tanken så ofattbara
ändå unika
olika
– som sandkorn.
GALAXENS SJÄL
av Maat Hu
publicerad i Kybele och Mars
Likt nattens dimma
som stiger ur sin tjärn
– den kalla svarta tjärnen
av oändligt djup –
svävar Galaxen
Så många lysande stjärnor – oräkneliga
ändå så obegripligt tunn
En slöja
Människan är i Galaxen
samtidiga – men inte tillsammans
i tiden
samtalet haltar
tanken snubblar
när ljusfarten är så låg
och afasin så
påtaglig
DIASPORA
av Maat Hu
publicerad i Diaspora på 9 planeter & 1 måne
Människan vaknar
vilse i diasporan
– i Galaxen
Jorden är
inte längre
– bara drömmen består
Aldrig någonsin
man hemma återser
men drömmer sömnlös var natt
tills morgonen
gråkallt frusen
stirrar ur ögats tomma brunn.
