När själva tiden flyter – vad är då människan?
Romanen Resan till Kybele skildrar en möjlig mänsklig framtid på Jorden, i vårt solsystem och så småningom även på planeter i andra stjärnsystem.
Tidigt i berättelsen sker en katastrof på Jorden och mänskligheten är mycket nära att dö ut. Tack vare några lyckosamma – helt slumpartade omständigheter – överlever invånarna på Månens baser katastrofen och kan därifrån kolonisera Mars och även andra månar i solsystemet – med det uttalade syftet att på så sätt säkra mänsklighetens överlevnad.
Efter att man lyckats åstadkomma flera tekniska genombrott, kan mänskligheten så äntligen göra resor till planeter i andra stjärnsystem och skapa kolonier även där. De relativistiska tidsfenomen som uppträder när man accelererar till höga hastigheter gör att människorna ombord på de interstellära rymdskeppen inte bara färdas långt i rummet, utan även långt fram i tiden. Romanen undersöker vad detta gör med oss som människor – när tiden flyter och människor rör sig olika snabbt mot framtiden. De enorma avstånden i rymden blir också till enorma avstånd i tiden.
Vad betyder det för vår uppfattning om vad det är att vara människa när hela mänskligheten inte har ett gemensamt nu?
VÄRLDAR
Förenade genom eoner av tomhet
som separerar tider och rymder
– trots att tomhet inte kan existera
utan blott (är) en idé
från ett förr
som inte heller kan
existera.
Världar som oräkneliga sandkorn
på galaxhavets enorma
vidsträckta stränder
för tanken så ofattbara
ändå unika
olika
– som sandkorn.
Maat Hu
Kybele år 31 e.l.k.
